en stor undran över mitt tänkande o säkert många med mig

Har suttit o läst lite om hur andra missbrukare tänker o även jag,,,,kom mer en stark känsla av både rädsla hat förakt mot mig själv....jag började dricka när jag vad 12 år knarka när jag vad 14 min första fix 15 år,sen har livet vart lvu sedan 14-21 års ålder efter det lvm med fängelse lite blandat,mellan detta har jag fått 4 underbara barn 2 pojkar 2 flickor..hur kan jag sitta o längta tillbaka till nåt som tagit min sons liv o tagit mina andra barns liv fast inte döden,sjukdomar,en hjärnblödning med en propp samtidigt..skulle en Svensson få en läkare som sa du får nog hjärtinfarkt om du käkar jordgubbar som e så gott,då la han eller hon av med det.men jag läntar eller vill jag vara den jag vet hur jag ska bete mig som.när jag träffar sk vanliga folk blir det tvärnit vet inte vad jag ska säga,men bland narkomaner då va jag nån,,denna ensamhet som blir man är van att tel ringer 100 gånger per dag men nu kan det va 1 gång varannan dag,,ja kompisar..jag vill ha en kompis o dela allt med alla tankar men efter ett tag då blir det ska vi ta en dos så orkar vi, ja men bara idag,,sen sitter man på ett lvm o undrar hur f-n kom jag hit....alltså kan jag spå på min ångest med detta varför längtar jag,,jag har en underbar man eller pojkvän efter 22 år han står kvar..han har aldrig missbrukat.TACK MICKE O MINA BARN FÖR NI FINNS KVAR HOS MIG,ÄVEN TACK TILL MIN TERAPEFT, DOM FLESTA BRUKAR GE UPP FÖR JAG HAR EN EGEN VILJA,INTE BRA...MEN HAN PEPPAR MIG..jag hoppas jag ska kunna ge andra nånting av mitt liv så mina år inte bara gått till spillo,,tack för mig kanske tittar in i natt om jag inte ska slappna av,,haha går nog inte nej just det det har jag redan beslutat börjar redan bli rädd,,smart jobbat.....